josefiiineberglund

Jag kom precis på att jag har ett stort behov av bekräftelse och uppskattning. Det är lättare att ställa upp än att svika. Ofta får man inget i gengäld och blir därför sjukt besviken. Mamma har i många år försökt banka in i mitt huvud att man inte ställer upp och ger av sig själv till någon för att själv få något ut av det. Och det vet jag innerst inne men samtidigt tror man att det heter att ge och ta men det handlar fan bara om att ta i detta samhället. Folk suger åt sig av komplimanger, tjänster och uppskattning och får bara allt större egon. Jag har egentligen slutat att förvänta mig saker. Och slutat att ta folk för givet. Vilket är bra. Men barnsligt nog slutar man aldrig att hoppas... Innerst inne, längst in i det innersta vill varje människa bli uppmärksammad och omtyckt. Jag har svårt för att inte ta vad folk säger på allvar. Om det så handlar om "jag ringer dig ikväll" eller tyngre saker som "jag älskar dig". För mig är inget av det något man bara slänger ur sig. Och killar undrar varför tjejer fnyser åt komplimanger som "vad söt du är..." eller har svårt för att tro att "jag tycker om dig" betyder mer än "jag vill ha sex med dig". Är det så jävla konstigt helt ärligt? Efter 100 lögner är det svårt att tro att det finns någon sanning i det 101 man får höra. Det är lättare att bara dra allt över en kamm och stoppa det i facket "för bra för att vara sant" eller kanske ännu lättare i "bullshit". Men vad vet ja?. Nu ska jag se ett avsnitt till av sex and the city och bli ännu mer störd av deras problem, tankar och analyser. För det är fan vad kvinnor gör, i överflöd - de analyserar. Exakt allt. "Varför sa han så?" "Vad menade han med det?" "Varför fick jag en puss på munnen igår och bara en på kinden idag?" "Varför sover han vänd åt andra hållet i natt?". Varför inte bara vara lite grabbig och bara ta allt som det kommer? Köra lite mer - "What ever happens, happens for a reason. Din förlust - inte min. Hej med dig!"