josefiiineberglund

Ibland kan jag ha väldigt svårt för meningslösheten. När det känns så fruktansvärt hopplöst och allt bara känns totalt förglöst. Det finns ingen början och inget slut, och värst av allt är kanske tanken om icke-jaget, att det inte finns något jag, ingen själ. Jag har väldigt svårt för att acceptera det. Vad finns det för mening för just mig att leva om det inte finns något jag? Och ska vi vara helt ärliga så kommer förmodligen inte just jag göra något särskilt stort för denna världen, precis som de flesta andra inte heller kommer att göra. Den lilla människan föds och dör och gör däremellan inte så stort vcäsen av sig, vilket kanske inte gäller för en extremt liten del men för de allra flesta.

Men så vänder det. Plötsligt blir de äldre byggnaderna så vackra att man tappar hakan igen, musiken känns i precis hela kroppen och just det leendet av just den personen man möter på gatan på morgonen när man är så trött att man bara vill lägga sig ner på trottoaren, det leendet kan rädda ens dag. Och just då känns det som att man vinner över meningslösheten, om än för en kort sekund.